Inför årets ironman i Hamburg hade jag blandade känslor – förra årets misär (och miss-
lyckande) satt i huvudet, men jag hade också mer träningstimmar i kroppen och en hel del fler erfarenheter så hur skulle det bli i år? Många av träningspassen, speciellt sista månaden, hade känts mycket motiga mentalt men många hade också gått bra. Jag hade till slut landat i en inställning som kan sammanfattas: det är träningsmängden som är själva prestationen, racet är ett firande av allt nedlagt slit. Le och tacka alla som hejar, funktionärerna, medtävlare. Strunta i att ha ett tidsmål – men var benhårt fokuserad på att fullfölja.

Simning

Som vanligt nervöst vid start, men kom i vattnet och höll bra fokus på navigering, ser på kartan ut att ha lyckats rätt bra. Lugn takt, intressant nog ser man att pulsen först sticker upp när jag kom i det kalla vattnet, men sen faktiskt långsamt avtar hela simningen. Bra tempo med låg puls – optimalt! Preliminärt lite snabbare än båda föregående åren också! Trångt och mycket stökigt genom sista tunneln, många irriterade medelålders vita män…

T1 och cykling

Fick förvånade komplimanger av publik när jag faktiskt småjoggade från simning till transition zone…! Total tid för T1 var 09:20.

Ny bana i år efter förra årets hemska olycka, men stora delar som förut. Mulet och rätt blåsigt, men som tur var inte för kallt för enbart tri-suit. Riktigt bra kört – fort i medvinden men tappade förvånande lite i motvinden på slutet av varven. Nästan direkt hörde jag något märkligt missljud från ett av hjulen, stannade (!) för att se vad det kunde vara men hittade inget. Första varvet hela 33,5 i snittfart tunnel-tunnel, men andra varvet då jag verkligen kände av benen ändå 32,8. Riktigt nervöst sista timmen i princip enbart motvind, försökte hitta någon med lagom fart att ligga 10m bakom för att inte förivra mig. Körde ändå om väldigt många. 5:20 är över förväntan, även med en lite kortare bana (enligt arrangören 178km). Men kom i mål med viss oro – vad skulle benen säga om att springa….?

T2 och löpning

Hade ju varit kissnödig i cirka tre timmar på cykeln, så rätt skönt med transition… Småsprang även här, de runt omkring gjorde för det mesta inte det. Total T2-tid var 07:13.

Så var det då dags… Njuta av att ha genomfört all träning? Flyga fram? Få kramp? Magkrasch? Förbanna mig för att ha cyklat för fort?
Första 2 kilometrarna var det obekvämt, olustigt, mentalt och fysiskt motstånd. Men sen lyckades jag vända tankarna, börja hitta positiva delmål “snart är vi framme vid den där griniga lilla bron, då är det 4 km, snart vändning på första varvet” och jag såg också att jag höll rätt god fart. Avståndsskyltarna på banan stod lite hejkon bacon men klockan kilometer-pep ungefär var 6:e minut. Vändning, började känna att “första varvet kommer gå finfint” och ute på andra varvet kändes det riktigt bra fram till km 13-14. Andra vändningen, lite segare nu, men kände att jag har god möjlighet att springa hela vägen till halvmaravändningen. Det gick fortfarande fint, kanske 6:10-tempo till halva och tänkte att jag belönar mig med att gå igenom vätskekontrollen vid 21,8. Där någonstans tappade jag bort viljan att leva i trängseln…

Gick länge efter kontrollen, och sen blev det tvärtom plåga, misär, misströstan, osv. Passade på att börja springa alla de många gånger jag fick stöd av publik – verkligen toppen, så uppskattat – men gick också en hel del. Sprang ca 6:00-tempo, gick så raskt jag kunde där emellan vilket ändå gav rätt bra snittfarter. Fick också ont så klart, kramp i låren, ont i en magmuskel – och till och med stickningar i fingertopparna. Kom igenom varv 3 och då kände jag a) jag kommer absolut komma i mål och b) jag kommer inte klara 11:30 totalt, räknade och räknade. Visade sig att jag räknade helt fel, för plötsligt var det bara 4 km kvar och jag hade över 35 minuter på mig, och jag lyckades till och med hitta någon mental reserv att springa till sista vätskekontrollen, dricka lite, sen springa med ökande fart. Hela. Vägen, In. Till. MÅL!! Sjukt nöjd, sjukt plågad, i det närmaste gråtfärdig. Men fick ändå höra:
“OSKAR – You Are An Ironman!!”